Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
blomsterrabatter, som vål fordom prålat med dyrbara och
sällsynta arter, men nu mest voro öfvergrodda med vintergröna.
Innanför detta galler, som var för högt att en dam kunde det
öfverklifva, stod då den svartklådda gästen, och nu vände hon
sig mot mig, lyfte varnande sin högra hand, och jag såg ett
dödsblekt ansikte med två så eorgefulla ögon, som blickade in i
mina, att det var som om i den blicken låg allt lifvets elände
och därtill dödens djupaste kval.
Vid denna syn var det mig som om mitt hår reste sig och
en stråle som af eld eller brännande köld ilade ned från min
hjässa och nacke; jag sjönk på mina knän utanför gallret
balft afa v immad, men förnam dock hundens ömkliga tjutande.
I samma ögonblick, som jag segnade neder, skyndade Gren
— gamle kammartjänaren — fram och lyfte mig upp från
marken samt ledde mig fram till gräsbänken. Honom sporde jag
då skålfvande, hvar den främmande damen, som jag sett, tagit
vägen, men han svarade att han ingen sådan dam varseblifvit,
utan skyndat till platsen, emedan han hörde hundens jämmerliga
tjutande.
Jag beskref då damens klädsel och utseende samt att hon
på ett obegripligt sått kommit innanför gallret, då jag varit nära
att taga fatt henne.
’Barmhärtige himmel, det var vår Svarta fru som
uppenbarat sig för nådig fröken!’ sade då den gamle darrande. ’Nu
skall snart en af de två sista af ätten läggas i familjegriften.’
När jag mig något hämtat från min stora förskräckelse,
lyssnade jag till den gamle tjänarens råd att jag denna syn förtiga
skulle, liksom han gjort de gånger hon under hans tjänstetid
visat sig för honom, som en bebådelse att en af ätten skulle
stiga ned till henne i dödens rike.–
Jag vågar knappt mera vara allena, sedan jag haft denna
spöksyn. Mina nätter äro fulla af ångest för att svarta fruns
ansikte skall visa sig; att honskall öppna sin forna fängelsedörr
och ur skåpet träda med utstråckt hand bort till min säng.
Under dagarnes alla timmar kretsa mina tankar, likt svarta
olyckskorpar, kring frågan, hvilken af de två, som hålla mig fången,
vål månde ha döden efter sig i hälarna med lyftad lie? En
fröj-derysning fattar mig, då en röst i min sjål hviskar, att det år
min värste plågare, Knut, och jag önskar af all min håg att så
ske månde, fast jag vet hur syndig en slik önskan år.–
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
