Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men en högsommardag, lik denna, gick hon ensam och skar
korn på ett litet fält, långt från människor. Hon märkte honom
och ville springa undan, men sanden på klittern gled, och hon
föll på knä; då hann junkern upp henne. Men hon var ej bland
dem, som blifva liggande där de fallit; Bodil stod snart åter
stadigt på sina fötter och såg den vilde junkern rakt i ögonen.
»Rör mig ej, junker Holger!» sade hon. »Kommen I mig
för nära, fån I min skära till krage kring er hals! Jag har en
säker hand och jag värjer min ära, skulle det än kosta mitt
unga lif.»
Junker Holger såg, att här gällde det spel om lif och död
i fall han nu vek för Bodil, och så slog han om till skämt och
muntert snack, men hon kände hans sinnelag och gaf ej ett ord
till svar. Då gick han den gången, men Bodil slog han ej ur
hågen. Han kunde bida sin tid, junker Holger.
När vintern kom, höll Bodil bröllop med sin trolofvade
vän och trodde sig nu kunna lefva trygg för den vilde
junkern-Han syntes ej heller till i strandbyn mera, och där gick två eller
tre år innan Bodil åter såg honom, han var dragen till
främmande land, sades det.
Bodil hade mest glömt hans förföljelser; hon hade nu en
årsgammal son; hon arbetade ej på godset, ty deras utskylder
skulle mannen visst betala med fiske och sjöfart för
herremannens räkning eller hur de eljest hade det stäldt för stackars
fattigt folk i de tider, då adeln rådde som hökar öfver de små
fåglarna i skogen.
Den gamle herremannen var nu död och junker Holger
hemkommen irån utlandet. Detta sista var ej spordt till
strand-byn den höstdag, då Bodils man hissade seglet på sin båt för
att ge sig ut på fiske och tänkte bli ute ett par dagar eller så.
Men herr Holger hade sina spejare.
Våren hade kommit sent och med nattfrost uti Maj,
kornet gick sent i ax, men nu var det ändtligen tid att skära det.
Herr Holger hade ej glömt den mark, där han sist lidit sitt
nederlag, och han hade svurit en stygg ed, att på samma fält
skulle han få upprättelse.
Bodil hade dagen efter sin mans afresa satt sig i sinnet
att skära kornet; hon ‘tog sitt barn med 6ig, så att hon skulle
kunna blifva vid arbetet hela dagen. Då solen led mot vester,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
