Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Det är skillnad, Sven,» sade hon ifrigt; »jag tänkte, han
kunde omandras och bli stadig, och det tänka vi alltid, då vita
•en sädan vildfågel, som aldrig hem har ägt. Men ni karlar——»
»Vi tänka ej på att omskapa en roffågel till en dufva; nej,
det har du rått i, mutter,» afbröt fiskaren. »Men jag har varit
eå pass med i världen och äfven lodat mitt eget hjärtedjup
någorlunda ordentligt, så jag vågar tänka min del om detta kapi*
tel. Och jag tror, att det är det allra sämsta i oss, som mår
«å vål i sådana dår fyrugnars närhet, och att ni fruntimmer
likaom muta ert bästa sinne genom att föregifva det där om
räddningsarbetet.
Helena såg med häpen beundran på sin man.
»Så redligt du kan lägga ut det, Sven! Men Gud hjälpe
oss, om hon ej nu kommer hit för att dra ut den arme karlen!»
»Fager är hon!» mumlade fiskaren.
Klara stannade utanför Halversons hus, medan Anna kom
nedanför sluttningen vid stranden förmatt spörja Halverson, om
han ej ville ro en del af badsällskapet till grottorna nedanför
Kullagärdens branta klippvägg.
»Vädret år just inte så öfver sig bra,» svarade Halverson,
betänksamt spanande utåt hafvet. »Ar fröken mycket angelägen
om att komma till grottorna, i dag är det allt bäst att gå öfver
berget dit.*
Med sin vanliga rådspörjande min vände flickan sig om för
att få någon vink från Klara.
Denna hade så småningom närmat sig, under det hon till
utseendet helt likgiltigt kastade boll med några små glänsande
kise Istenar. Hon var bedårande vacker i sin fina blågröna
kläd-ning med gräddfärgade spetsar. Solstrålarne gnistrade på hennes
i brunrödt och guld skiftande hår, som blott i pannan betäcktes
af en hvit slöja, hvilken hon löst från sin hatt, som hon för
blåstens skull aftagit och hängt på armen.
».Det är väl, som jag försäkrade dig, omöjligt att i
eftermiddag ro till grottorna,» sade hon till Anna.
»Bränningarne gå allt bra högt där nu, och värre torde
de blifva bortåt aftonen; det tecknar sig till full storm,» sade
fiskaren.
+Bränningar!* utropade Klara med ett uttryck af lifligaste
intresse. »Dem måste vi se, Anna. Ku först har jag lust för
färden! Men inte till sjös, himlen bevare mig! — utan till fots
WigttrBm, Frin Htrrttättn crh Bondgårdar. 33
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
