Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
genom skogen; där kännes ej stormen så stark. Anna, vill du —
eller jag kan ju sjfilf gå tillbaka till vära vänner oeh säga, hur
det är.»
»För all del, jag går!»
»Nå, gör du det, snälla Anna! Men du, drag ej med
dig-någon af de skröpliga damerna eller fina herrarne. Herr
Stei-nerz följer nog med, när han får höra, att du — att vi viljar
ha honom med.» Hon log ett skalkaktigt leende, halft mot
Anna, halft mot Halverson, som med-uppmärksamhet betraktade
henne.
»Herr Steinerz är ju hemma, madam?»
»Ja vars, frun kan bara kalla på honom, så parerar bau
genast.»
Klara blinkade till, hon kände snärten.
»Hör, madam Halverson, skulle ej vi fem, som nu snart
skingras i alla väderstreck, — vi två resa om ett par dagar till
Köbenhavn — skulle icke vi fem, som varit så mycket
tillsammans på detta förtjusande Arild, ha oss en liten kaffejunta i
eftermiddag nere i en af grottorna? Säg, Halverson, vore inte det
trefligt? Madam går genast in och sätter sin kaffeflaska på eldeni
vi skaffa bröd. Ah, så roligt det skall bli!»
Lekfullt grep hon med sina små hvita händer
fiskarhustrun tvärs öfver de solbrynta armarne och skakade henne, sprang
så rundt omkring fiskenäten för att smekande klappa Halverson
på skuldran, och hennes stämma var så mild, hennes ögon så
varma, hennes hela väsen så bedårande älskligt, att det kloka
paret liksom insveptes i en varm luftström, hvilken smälte deu
iskyla, som hittills rådt emellan Halverson och fru Klara.
Hvad hon än månde vara, högfärdig var hon inte. Denna
nya upptäckt fyllde det hederliga arbetsfolket med en lifvande
hjärtefröjd.
Samtalet och skratten hade blifvit högljudda. Steinerz
kände rösterna, greps af öfverraekmDg och erfor ett oändligt
välbefinnande vid att se sitt värdfolk och Klara som så goda
vänner. Afven han glömde allt för den tjusning, hon utöfvade, och
ban hälsade med fröjd förslaget att vandra till grottorna för att
där hålla kafferep, medan brfinningarne dånade nedanför.
Snart var det lilla sällskapet färdigt till aftåg och började
•tiga uppför bergets sluttning i den allra bästa stämning.
Men knappt bredde bokarnes breda kronor sina spelande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
