Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fram p& vintern gick modern hädan, och Elin ekulle icke
en dag ha etannat i det ödsliga hemmet, om ej Mårten Gren
kommit redan till begrafningen. Han var knappt trettio år och såg
ut som en hel karl; han gaf genast sitt hj&rta åt Elin, men lät
henne få tid och io att tänka sig om. Märten hade aldrig hört
talas om Lave, visste ej att hou väntade på honom, väntade bara
med fruktan nu, sedan hemmet börjat synas henne ljusare och
skogen ej så hemsk, sedan Mårten gick så trygg och mild vid
hennes sida och nu var den husbonde, hon tjänade för lön. Vår
och sommar kommo, men Lave hördes ej af; först då ljungen
blommade, fick hon nere i byn höra, att han flyttat öfver till
Danmark; den nyheten kändes som en befrielse från ett tungt
ok, Lave hade med sitt flyktiga sinne förgätit henne, hon var fri.
Hon sade sitt glada ja nu, när Mårten sporde henne, om
hon ville bli hans hustru, och bröllopet stod på hösten. Men
hvem, utom Skaparen, vet, hvad som kan bo i människors sinne!
Knappt var Elin gift, förr än den gamla rädslan för skogen steg
upp igen; alltid, alltid kändes det för henne, som om Lave en
dag skulle komma ut därifrån och kräfva räkenskap af henne.
Där gick ett år och två, det tredje bar Elin en liten flicka på
armen, men bakom all hennes glädje låg alltid på lur en fruktan
för Lave, fast hon ej gaf den ord åt någon själ.
En kväll — det var fjärde hösten efter hennes giftermål —
satt hon ensam med barnet i stugan. Mårten hade rott ut med
fiskar-Lasse; han hjälpte ibland den gamle med fieket, och nu
stod med ens Lave lifs lefvande framför henne. Det var skumt
i stugan; Elin såg ej rätt, hur han såg ut, hade aldrig förstått,
att lastens andar ryckvis tagit honom i besittning, och att han
därför varit eom den rullande sten, på hvilken ingen mossa gror,
och öfver hvilken inga fagra blommor få tid att väfva ett täcke.
Nu hörde hon hans vilda tal; rädslan gjorde hennes hörsel slö,
så tog hon de stammande orden och de rosslande ljuden för tecken
på sorg och förtviflan. Med hotelsen att dräpa hennes man for
han, eom en ond ande, ut ur stugan, och Elin eåg honom ställa
kosan mot byn.
Timmarne skredo, ännu dröjde Mårten borta, barnet sof i
vaggan, men Elins ångest dref henne ut på heden för att möta
sin man, och då han hvarken hördes eller syntes, ilade bon allt
närmare och närmare Foteviks strand. Och nu hörde hon
mänskliga röstar blanda sig med böljornas långdragna suckar. Hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
