Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
likståten försvunnit, och det förekom honom, som om en skugga
af likkistan uppfyllde hela rummet med en frän lukt af
furu-bråd er. Han hade en förnimmelse af, att den döda nu
upptagit hela huset, så att dår ej fanns en vrå för honom.
Bådlös och ängslig, likt ett barn, som för första gången
låmnas att gå allena, satte han sig ned på en gräsbänk ute i
trädgården och stirrade ut i sommarskymningen. Han hörde
tanklöst på, hur dörrar öppnades och stängdes inne i huset, kände
en hvila när larmet och människorösterna dogo bort, och
näktergalen slog an ett par drillar af sin sommarsång.
»Den, som likt fågeln fritt kunde bygga bo, med hvem
man hälst vill!» — Olaves lade sitt trötta, värkande hufvud ned
på den svala grästorfvan, grubblande på frågan, om han ej var
likaså fri som den sjungande näktergalen, då han i hela vida
världen ej ägde en enda anförvant, nu sedan Marja och hennes
mor ej mera brydde sig om att räkna släktskap med honom.
Han försökte reda ut, hvad det var som egentligen stod emellan
honom och hans lycka, men allt hvar så matt, förvirradt och
tilltrassladt, att det liknade ett ofantligt knippe fisknät, tyckte
han och tillslöt ögonen.
Han spratt upp ur en drömfull slummer vid bandhundens
gläfs och satte sig upp, småfrysande, våt af den starka daggen.
Husbondeinstinkten förmådde honom att se till, hvem som
närmade sig gården, och tyst gled han fram emellan buskar och
träd, tills han kunde skymta hundkojan invid dörren till
gafvel-kammaren under gårdens tak, i hvilken Anders sof bort
gilles-rnset.
Likt en stråle af iskallt vatten gled fasan igenom
ynglingens ryggmärg, och håret tycktes resa sig på hans hjässa. En
hög, bländhvit skepnad, formlös utan synligt hufvud eller lemmar,
gled i den lätta midsommarsskymningen förbi hunden, som
muntert hoppade i sin kedja, liksom om besöket varit honom kärt,
och med små gläfsningar gaf djuret sitt bifall till den nattlige
gästens inträde i huset.
I ett par sekunder hade Olaves uppfattat företeelsen, benen
veko sig som vidjor under honom, han ville ropa, men tänderna
slogo emot hvarandra, och han segnade ned på trädgårdsgången.
Hur länge hanJ låg där, bedöfvad af skräck och fasa, visste
han ej, men han hade en förnimmelse af det ögonblick, då
gestalten åter gled förbi bandhunden och lämnade gården. Han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
