Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Min man? Jo, se, vi ba en son, som Stångberg med all
gevalt satte till boken, för han skulle bli studerad karl; men
pojken blef, hvad de kalla, kuggad i våras, och n&r nu Stångberg
såg, hur den förnäme ynglingen grep till fil och slägga och på den
vägen blef en sådan karl, att han kunde gifta sig med hvem
han ville, utan att be fadern om en vitten, så kom det för honom,
hur illa han ställt det för vår pojke. — Ja,det var nu det ena, som
kommit Stångberg att slå ned både altare och beläten, som en
säger. — Ja, han har då åtminstone slagit ned min stora
hortensia, som han tyckte skymde för fönstret, och i dag fick den
gamle stackars stöfvelknekten sin bane.»
»Hvad var det andra då?»
»Det andra? Jo, fröken, det var verkgesälleo. Han kar
verkligen tankar på vår Lotta, men Stångberg ville aldrig tro
det, förr än han läste boken, fördå märkte han, hur de bytte
blickar, blefvo röda och sådant där, som ungdom plägar, och
jag visste förut, att far sett ut verkmästare Karlsson åt Lotta,
och när han nu såg verkmästaren i boken, så ... Men se här ha
vi Stångberg! — Vi ha fått rart främmande, far!»
En bredaxlad man i skinande hvita skjortärmar och brun
sammetsväst kom fram mot lusthuset, i det han med fingrarne
ifrigt slätade det yfviga håret, som stod i vild oordning efter
middagssömnen.
«Nej, se goddag, fröken Agda! Det var hederligt att komma
hit och med ... med.. .» Stångberg plirade knipslugt på Agda
och Otto.
»Min mors kusin, Otto von Wogen», sade Agda med
någon förvirring.
Otto bugade sig förnämt~och kallt. Stångberg såg på
honom med sarkastisk blick, ty han kände instinktmässigt, att den
enda känsla, gästen hyste för honom och hans likar, var ett
med förnäm nedlåtenhet blandadt medlidande.
»Adelsman, det ser man innan, man hört namnet», sade
han med ironisk artighet. — »Få vi kaffe, mor?»
»Genast, far lille, om herrskapet vill hålla till godo med ...»
Hon afbröts af mannens mörka blick, hvilken sade henne,
att hans lynne stod på den punkt, då det lika lätt kunde blåsa
upp till full storm, som till strålande solsken. »Har fröken
Agda hört något hur det är med arbetareoroligheten på
tegelbruket?» frågade då hustrun, knäppande bort ett par vissna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
