Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
den babblande malmen och en ström af myntadt silfver rinner
ned dåri. Åter och ¿tet fyller hon handen och liter det skinande
hvita silfret falla ned bland de galgröna, hvälfvande bubblorna,
hvilka jublande omsluta den ädla metallen, som kommit att förena
sig med sina mera lägboma fränder, och dä förklädet faller tomt
ned till flickans kjortelfåll, höjer hon händer och stämma, så hon
synes och höres af bela den af häpnad förstummade folkhopen.
»Heliga Maria, rena jungfru, du som känner min oskald,
dig bönfaller jag om upprättelse! Se, hela mitt arf har jag här
kastat i den sjudande malmen, heliga, rena jungfru, gif att
tempelklockan, som häraf skall gjutas, får en klang lika ren och
skär som min kärlek, och må hon till evig tid öfver sjö, öfver
skog, öfver bygd vittna och ringa, sjunga och klinga om den
smädade Signes oskuld och dygd!«
Så hon ropade, och folket svarade med böjda hufvud:» Amen,
amen, amen!»
Med ens förstår Sven Mo de halfkvädna visor och
förtäckta ord, som nått hans öron, utan att han aktat därpå, då han
ej anade hvar de hörde hemma och enär hans mesta tankar
voro bundna vid hans viktiga värf vid Stöpeln. Nu sträckte
han ut starka armar mot sin allra käresta, men hon drog sig
tillbaka, pekande mot Stöpeln med den bubblande malmen.
Han förstod henne, blef på sin post och vände icke sin blick
från *itt viktiga värf.
Så stodo de båda unga, väntande, bidande på mästarens
ankomst, väntande och bidande stod folket; dock syntes icke
mästaren till. Men nu ser ynglingen sitt anlete afspeglas i den
smälta metallen och nu vet han, att stunden är inne, då den
skall gjutas i formen. Och ingen mästare synes komma.
»I Guds namn vill jag då göra det!» säger ynglingen
modigt och griper sig an med det stora värf vet att gjuta
tempelklockan, denna klocka, som icke allenast skall kalla folket till
bön och ringa själar in i en båttre värld, utan äfven måste till
evinnerlig tid bära vittne om en oskyldigt anklagad jungfrus
heder och dygd.
Gjutningen fortgår, ingen mästare synes till, den afslutas,
och ännu är han ej vid Stöpeln, folkets leder glesna och upplösas;
vinstugan fylles, röster ropa: »Heder och beröm åt Sven Mo,
den svenske ynglingen, som på egen hand gjutit tempelklockan!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
