Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Då springer främlingen opp från dryckesbordet, där han
glömt bort tid och stunder, ut far han, ruset har lagt töcken
kring hans hjärna, men hans ben åro stadiga och han ilar med
långa steg vägen ned mot Stöpeln.
Signe står i den hvitblommande ljungen, hennes händer
hvila i den unge gesällens under bäfvande känslor af lust och
ve, af sällhet och ängslan iör hvad som skulle ske, när
tempelklockan steg fram ur sin form och antingen bar vittne om
gjutarens skicklighet eller kanske dömde honom som en fräck
sälle, den där förgripit sig på sin mästares värf. Mannen
från det främmande landet ser det unga paret, ser jungfrun, som
hans heta ögon åtrådde och som tändt vådeld i hans blod,
själfförgäten skådande upp i denne ynglings anlete, som han
hatade, hatade treialdt för hans kärlekslycka, för hans
konstskicklighet och för den hyllning folket redan bringat hans namn.
Han ser honom genom en blodröd sky, som raseriet skapat framför
hans vilda blick, men i omedvetet begär att skydda den
jungfru, hvars rykte hans giftiga skämtord hade fläckat, lägger han
kafvel på svartsjukan och låter den kokande mästarvreden och
den lågande yrkesafunden allena komma till ordet.
Med dolken i lyftad hand springer han fram med ropet:
»Hellre än du skall taga från mig mitt bröd, gjuta jag skall
din blod så röd!» sticker dolken ända in till fästet i
ynglingens rygg, innan denne hann vända sitt ansikte mot mördaren.
Rusig af vinångor och dunsten af varmt flödande blod vill han
gifva ynglingen ännu en dolkstöt. Signe griper med styrka
mästarens arm, han vet ej mer, med hvem han brottas, och inom
en minut begrafver han det tveeggade stålet i hennes flämtande
barm och hon segnar ned bredvid sin fallne vän på marken.
I tvenne strida strömmar flyter deras unga blod snart
tillsammans fram öfver ljungen, hvars små blekhvita klockor
skälfvande böja sig under den varma, tunga floden, och från
den stunden blef Stöpelns ljungblommor rödare än alla sina
likar i hela Sveriges land.
I en och samma graf i den vigda mullen lades de två unga;
en snöhvit dufva flög där öfver med ett frö i sin näbb; fröet
fällde hon ned på grafven, och snart grodde där upp en lind med
två sammanflätade grenar, hvars alla blad, två och två, togo
hvarandra i famnen, när aftonrodnaden färgade insjöns spegel i
blod- och purpurfärg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
