Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Omkring femhundra kronors ränta. — Nej, det gir ej.
Trodde du, det var mera, Hugo,» sporde hon med en öppen,
tillitsfull blick.
»Jag vet knappt, om jag förr närmare tänkt därpå», svarade
han fritt mötande hennes blick. »Jag var ju så säker på, att
det skulle gå med filialen i N.; därför hade din förmögenhet intet
annat inflytande på våra giftermålsplaner, än att dn åtog dig att
bestrida utgiften för en stor del af vår bosättning. Det var väl
denna omständighet jämte våra storslagna vyer, som kom mig
att hålla dig för att vara oberoende.»
Hans bittra ton sårade henne. »Den våning i N., som vi
tänkte hyra, består af fem rum. Möbler och gardiner till en sådan
lokal kostar ej så litet. Dessutom linne, husgeråd och mycket
annat. — Nå, nu slippa vi allt det där. Vi få vänta på bättre
tider, Hugo.»
Bertha sjönk åter slappt tillsamman och brydde sig ej om
att behärska gråten, hvilken nu skakade hela hennes varelse.
Hugos blick vandrade från henne tillbaka till det
frambrytande vårlifvet under den hårde jordklimpen, och han försjönk
i ett slags dåsigt drömmeri, under hvilket hans upphetsade tankar
funno en stunds hvila.
Berthas gråt aftog så småningom, smflrtan jämte den långa
promenaden hade uttröttat henne, vårluften gjorde henne matt,
och hon skulle snart ha inslumrat med hufvudet stödt mot sina
båda händer. — Men då bröts söndagsmorgonens stillhet af ett
häftigt flaxande och gälla, ifriga fågelskri uppe i kastaniernas
kronor. Hugo och Bertha sprutto upp.
»Kajor», sade Hugo, likgiltigt tittande upp mot träden.
»Hvilket lefverne de hålla», inföll Bertha med önskan att
åter få samtalet i gång. »Man skulle kunna tro, att de tvistade
eller gjorde narr af någon», tilläde hon och reste sig upp från
trädstubben.
»Det börjar bli kallt här uppe», anmärkte han efter att en
stund ha betraktat det orediga vimlet af gråblå hufvuden,
kolsvarta näbbar och mörka, skiftande vingpar. »Det är väl tid för
oss att återvända till staden.»
»Ja, vi måste väl gå», sade Bertha, men förblef dock stående
bredvid Hugo. Dfir nere i den töckenhöljda staden måste de ju
skiljas och gå var till sin ensliga bostad, medtagande den
gemensamma sorgen. »Nu kommer där att pratas, skvallras och öfver-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
