Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - KARDEGILLE - De två Sandellarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stå mellan knektarna tv&, när hon själv hade sin egen rotekarl
i främmande land.
D& kom Jäppa. »Tag dn sprntan, tös, ock ge käften, så
att han blir sval», viskade han till Sissa. »Han begriper inte
ditt språk ock du inte hans, så det är detsamma, om du sköljer
honom eller en riktig naturbagge.»
Ock så underhandlade Jäppa med käftenen, att hau skulle
gå före i en ring på köksgolvet ock Sissa efter honom med
sprutan. Men där sattes stor plikt på om han bara en endaste
gång gick avigt om.
Detta gjorde käftenen inte häller en enda gång, det
vittnade själva Jäppasmoran, för hon hade ett hål i kökstaket, så
att hon kunde ligga på vinden ock se hela redligheten. Tvi
för det leda! Men hon stod i ansvar för sin tös, sa hon.
Eljes tog Sissan-min-död sig under denna tid före att sjunga
en ny visa, när hon satt ock mjölkade Jäppas kor. Ock tonen
i den radängan gick bra i takt med mjölkningen. Men tårarna
trillade nedför hännes käftar lika stritt som mjölktåren i
byt-tan. Jag skall sjunga visan:
Nu har iag rest kring världens runda klot
ock skådat lusten ock kraft av dygden.
Där stod en kavaljer, han spelade fiol,
hans ögon brunno allt som en sol.
När jag såg hans låga,
mist jag min förmåga;
när jag såg hans låga,
jpist jag min förmåga.
An så vilad vi i grönan äug,
där såg jag lågan av hans kärlekseld.
Ja, där är ett par värs till, men det angår oss inte, för det
är nog, att käftenen spelade så pass fiol för Sissa-min-död, så
att hon glömde Lars Sandell.
Jag har så titt tänkt på vad prosten brukade säga, att där
var det goda med kriget, att det uppväckte så mycken
slumrande kärlek i fäderneslandet. Ja, godheten kan vara sin sak,
men inte förstår jag eljes, vad för rart det var med den myckna
krigsfolkskärleken den tiden. Ock inte tror jag, socknarna
tyckte det var så rart med det, som följde efter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
