Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
92
att de andliga musikaliska formerna hädanefter utöva den största
lockelsen för hans fantasi. Man kan till en början tveka om, vilket av dessa omnämnda, motsatta drag hos Wennerberg bör anses
såsom det för Wennerbergs personlighet mest karakteristiska. Bäst
torde emellertid vara att vid en allmänkarakteristik av Wennerberg utgå från den mognade mannens livsuppfattning; att därvid
det religiöst-allvarliga och etiska draget blir liksom den djupare
bakgrund, mot vilken övriga egenskaper avteckna sig, måste givetvis
konstateras. Den som tager del av Wennerbergs andliga tonsättningar, får ett fastare grepp om det innerst centrala i hans personlighet, än den som bedömer Wennerberg ur Gluntarnes synvinkel — detta oavsett, att det sistnämnda verket tjusar genom
en mera omedelbar, improvisatorisk genialitet. Djupare sett
betecknade denna dubbelnatur hos Wennerberg icke någon psykologiskt svårförklarlig kombination av absolut motsatta egenskaper
- däri låg mera en »plastisk motsägelse» än en absolut sådan, för
att använda en term av H. St. Chamberlain — men att sammansättningen är mycket egenartad och frappant, måste betonas, liksom ock, att den hos mången givit anledning till både undran, missförstånd och missnöje. Det fanns flera bland Wennerbergs vänner,
som icke sympatiserade med hans särskilt under 50-talet påtagliga inställning i »läsare»-riktning. Till dem hörde A. F. Lindblad, som därvidlag ej tvekade att ge rättframt uttryck åt sina
åsikter. H~n var en svuren motståndare till all pietism. S. Taube
skriver därom1 : »Han kunde icke försona sig med Wennerbergs
lutning åt detta håll och ansåg det som fullkomligt oförenligt med
hans karaktär. Han ansåg troligen, att Wennerberg förfäktade en
omöjlig sak, då han försökte sammansmälta ett djupt kristligt lif
i dess strängaste form med sin friska lifsglädje och ville åtminstone
ha rättighet att fördöma detta som en dubbelhet, som han icke
kunde fördraga höra försvarat.»
Det står emellertid utom allt tvivel, att Wennerbergs »läseri»
var framsprunget ur ett äkta, personligt behov, och det kanske
ovedersägligaste vittnesbördet om det etiskt-religiösa allvaret hos
framdeles måste leva i intim förbindelse med den religiösa kulten (jfr C. ANNERInträdestal i Svenska akademien, Sv. akad:s handlingar, XVII, Sthlm.
1903, sid. 50).
1 a. a. Il, sid. 211.
STEDT,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
