Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Hahaha! skrattade Åke och munnen stod vid som
en kisteläddika.
Så torkade han ansiktet med tröjfodret.
— Är här ingenting från Per ännu? gnolade Mätta.
Det är ju halvtannat år snart sen han reste och ett
helt år sen jag skickade av det brevet du skrev. Och
inte en rad — en kan då, rent gå av: sitta här ensam1
och allena med fem ungar!
— Du hamsar! sa Åke Väskeman och såg viktig ut.
Du vet nog inte hur långt här är till Amerika, va?
— Å — hm! Här är 60 mil till Stockholm, där
kungen bor, och längre kan det väl inte vara till
Amerika?
— Ja, ni tramsar som mulåsnor och som ni har
vett till — här är flera tusen -sinom tusen mil till
Amerika, och breven ska gå på ångfartyg och på
ång-vagnar och de ska rida på kameler och på elefanter
och lejon, som äro dresserade till att bära postmän,
och de flyga i luftballonger — —
Åke Väskemans fantasi flög gärna av med honom.
— Ack, det ginge väl an med lejon och drakar!
sa Mätta, men jag är rädd han har gått och gett sig
till »marmon» — och så bryr han sig nog inte varken
om mig eller ungarna, sen han har fått andra kvinnor
därinne!
— Det vore lika gott åt ’en — så får han veta han
är till, det kräket: han är ett kräk som alla karlar, sa
Bergvallskan.
— Det är han visst inte, men han är tungsint och
det finns inte värre än sådana människor, som bara gå
och grubbla och tycka det är inte värt att leva varken
för dem själva eller andra, och »säga, att allting är
uselhet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
