Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men den tiden var längesedan förbi, då Stenström
gjorde konstverk.
Nu gick han omkring och »slog sten» åt bönderna
mot en ringa penning: 25 öre i daglön sommar och
vinter utom vad gummorna stucko till honom på
eftermiddagarna, t. ex. en ostkant eller en sup eller
en bit korv i slaktetiden — då är det inte så noga med
korvarna.
Bröd hade han på fattighuset liksom tak över
huvudet nattetid — mjölk tiggde han av bondkvinnorna.
Fick han ingen, gick han till husmanskvinnorna och
fick sig litet dricka — helst sen det börjat surna. Och
när den tiden var inne kunde han visst vädra,
i vilken del av Hönslösa församling han än höll sig.
Han tog så sällan fel, att när det någon gång
inträffade, sågo Malena Murarens eller Sara Snickarens
helt förbluffade ut, när han kom in med sitt lerkrus,
och sade, förläget leende:
— Nej, men Sten då! Vet du inte, att vi bryggde
i förra veckan — inte är det surt än?
— En kan ju få en tär friskt då till ombyte! mente
då Stenström gemytligt.
Ty glad var han jämt — trots sina knälösa byxor,
sina trassliga tröjärmar, sin malätna hundskinnsmössa
och sina »sockalösa» strumpor i de spräckta träskorna,
lika glad som då han var konstnär och i gilleslag med
riksdagsmannen. Ty det hade han varit.
— Sten Stenström har varit med bland storkaxar, sa
han till mig en kväll, då han satt och tvättade sina
vrist-brutna fötter i en märgelgrav. Det har jag varit länge
nog — rent för länge! sa han. Jag trivs nästan bättre
samman med de andra fattiglapparna nere i »Lerslottet»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
