Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ja, somliga påstodo, att hon ville — andra, att hon
ville inte.
Sanningen var väl, att hon både ville och inte ville
— det finnes sådana fruntimmer, när det är fråga Ojm
kärlek. Ingen kan bli klok på dem — inte ens den, som
vill ha dem.
Inte kunde åtminstone Lars bli klok på Martina.
Så länge han var kväll kom in och satt i
kakelugnsbänken och pratade med henne och hennes gamla
orkeslösa mor, gjorde dagsverken för deras gamla
huslänga, hyvade deras potatis och skaffade hem deras
torv — så länge var det nog rart. Han fick till och
med traktera Martina med kaffe och kakor på
marknaderna och bjuda henne på karusell — fast hon blev
sjösjuk av det.
Men så fort han talte om att gå till prästen, så
ville hon inte.
Ändå var det bestämt inte för hjälpens skull hon
var blid mot honom: det såg verkligen ut som hon
i själ och hjärta varit glad vid honom. Åtminstone blev
hon flyg flint galen, när han gick till dans eller talte
trams med någon annan tös — då var hon onådig
och trätte på Lars hela veckor.
Till på köpet hade Martina inte ett livsens dugg
att stornäs över — inte ens ett vackert synament.
Näsan var rent för liten och munnen alldeles för stor;
fattig var hon som en kyrkråtta, dugde inte till styvt
arbete utan tyckte bäst om att sitta hemma i
kakelugnsbänken och sticka strumpor, den frusenliran!
Alla undrade, att Lars gick som en narr för en
sådan vissenpära, han, som kunde få en på vart finger.
Och där var mer än en, som sa honom det rent ut.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
