Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den gick, den också, fast lång och tråkig var den.
När gästerna voro gångna, sa Johanna till mig:
— Seså, min påg! Nu äro vi gifta. Nu behöver du
inte bry dig om mig. Jag bryr mig inte om att du är
tvär — jag vet du aldrig har hållit av mig. För resten
ska du inte tro jag precis dör av kärlekskval, jag
heller. Men hemma hade jag ett helvete, och du är
en stackare, som visst om någon behöver en
ordentlig människa, som ser om ditt och tar hand om dig
själv. Läs du i dina tjocka luntor — jag ska ta
vård om huset. Nå’n börda för dig ska jag inte bli,
för jag ska nog förtjäna födan till mig, och håller jag
ordning i ditt hem, är det väl värt fritt husly. Nu
kan du gå och sätta dig och läsa i din Fryxell — god
natt med dig!
— Och hon gick från dig, mäster, va? sporde jag.
— Ja, det gjorde hon. Och jag tog fram Fryxell.
Jag minns ännu att jag läste om Gustav Adolf och
Ebba Brahe — det är i alla fall en rörande historia,
du, va? Det är kärlek, du! Jag minns jag grät om
natten, då jag läste den. Ett slag höll jag på att gå
in och läsa den för Johanna, men så tänkte jag: hon
förstår sig ju inte på det som är poetiskt!
Nå, nu ska vi inte tala mer om den saken, bror.
Johanna har vilat flera år på kyrkogården och ett
grant kors har hon fått på graven, målat i marmor
av mig själv, fast det är bara lönn. Och där står på
det: »Vår kärlek hennes belöning.»
Kungligt, va?
Jäg kan inte lasta henne: Vi blevo ju vana vid
varandra med tiden, fast vi sällan talte samman och
hon aldrig kunde lära sig begripa hur jag kunde sitta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
