Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XV. Natt och tystnad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sig ned och hvila två gånger, innan hon kom upp,
men upp skulle hon, upp måste hon.
Å, mamma! — Hur kom mamma hit? — Så
förskräckta döttrarna blefvo.
Om de hade träffat Carl Gustaf — huru han
såg ut, — huru han mådde? Frågorna och svaren
föllo snabbt som strida, uppfriskande regndroppar
om våren; alla talade om hvarandra. Carl Gustaf
var så ståtlig — så vacker — så god — så öm —
han hade hälsat tusenfaldt och sagt, att nu gaf han
sig icke mera till tåls, innan han fick omfamna sin
mor. — Wilhelmina ömsom skrattade och ömsom
grät, medan hon berättade. De andra måste jämt
tysta ned henne, — tsss! hvad skulle det icke blifva
för ett spektakel utaf, om fadern vaknade. Han
låg i rummet där under och skulle säkert komma
upp för att se hvad de hade för sig.
Man rörde sig ljudlöst i strumpfötterna, man
hviskade och hviskade, det tog ingen ände på alla
frågor och svar. I kväll vid festen hos länsmannens
hade planen blifvit uppgjord — hyss — rörde sig
icke någon därute på vinden? Wilhelmina måste
sakta öppna dörren och lyssna hvad det var — se
så — stilla! nu knarrade dörren! — Jo, Carl Gustaf
skulle komma till Lindby i morgon — i öfvermorgon
— i skymningen, när fadern var vid glad och god
sinnesstämning — Ulrika skulle sätta sig vid klaveret
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
