Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XV. Natt och tystnad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Carl Gustaf sagt, huru han varit klädd, huru han
sett ut, — den gamla frun tröttnade icke att lyssna
liksom barn aldrig nog ofta höra den sagan om
igen, där deras drömmar få lefvande lif.
Matta strimmor af dagen kunde redan skönjas,
när ljudlösa gestalter i tunna hvita dräkter smögo
öfver vinden. Endast vindstrappans sakta knarrande
lät ana att de icke voro skuggor, som flydde för
ljusets ankomst.
Sedan den gamla frun försvunnit in i
gästrummet, stod fru Ulrika kvar i det stora ödsliga
förmaket. Hon såg genom fönstret, huru tunga dimmor
lägrat sig öfver ängarna, huru alla föremål blefvo
otydliga och utan form i det färglösa grå ljuset,
hon tyckte sig känna, huru den fuktiga osunda luften
trängde in i rummet. En rysning genomilade henne,
när hon stod där ensam med sina underliga tankar.
Förr hade tankarna aldrig fått makt öfver henne ...
men allt var nu så olikt mot förr ... Hon var
rädd för tankarna ... formlösa voro de som
dimmorna därute ... Voro tankar synd? Måste hon
undfly dem? ... Hon tog i låsvredet till
sängkammardörren, men drog åter häftigt handen
tillbaka, som om hon bränt sig.
Förmodligen uppkom därvid något buller, ty
det lilla bleka ansiktet stack åter ut genom dörren
till gästrummet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
