Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
av undrande skygghet. Hon föreföll mycket blyg
och Elin hade ännu inte hört henne säga många
ord.
— Brukar du gå ensam till skogen efter korna,
Karin? frågade hon.
— Nej, mest går mor med, men ibland händer det
också att jag går ensam. Stjärnros är så led, att
hon ofta löper långt bort och en timtals kan få
leta efter henne, svarade Karin, som gick och
tuggade på ett grässtrå.
Vägen ledde förbi källan, vars kristallklara
vatten även den hetaste sommardag höll sig iskallt.
I kärrmyllan invid källan stod växtligheten yppig,
ormbunkar, nästan manshöga och träd och buskar
med frodig grönska, som glittrade och glänste, då
aftonsolen sköt in sina sneda strålar bland
lövverket. Men längre fram mot skogen blev marken
karg och stenbunden, där växte mest barrträd och
en och annan björk, och där funnos heller inga
andra vägar, än de smala stigar, som korna
trampat upp.
Det var allt välbekant för Elin, men en
främling hade haft svårt att taga sig fram här och hade
säkert funnit nejden ödslig och vild. Ibland
kunde det hända att tallar, som knipit sig fast i
bergsskrevorna, stupat och stjälpt omkull över
vägen med rötterna i vädret liksom långa armar,
vilka tycktes gripa efter den som djärvdes tränga
sig förbi dem. Då vandrarens fot trädde på
berggrund, kunde hällarna med sitt eko fördubbla
ljudet så att det lät, som om någon följt efter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
