Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Minnesbilder - Fredrik Wilhelm Scholander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Fredrik Wilhelm Scholander. 209
ständiga vexlingeri mellan allvarliga göromål och fantasilek
med de hvarandra jagande idéerna fösa undan tiden så att
man icke visste af att dagarna flytt, derest icke äfven lekens
produkter stode qvar såsom förgångna timmars minnesmärken,
och det kallar jag lefva, det kallar jag en sjelf skapad lycka,
hvilken man bör hafva rättighet att oantastadt njuta, och en egoism,
hvaraf ingen blir lidande.»
Scholander var, trots sin oerhörda formkunskap, icke
så herre öfver figurformen, som han märkte sig behöfva, nu,
då staffagefiguren i arkitekturtaflan växt ut till verkliga
fi-gurtaflor. Han hyrde sig derför en atelier och arbetade der
äfven med teckning efter modell. I nära två år hade han
ateliern qvar - då det hände honom att der glömma
veckodagens namn och i god ro fortsätta sin målning, de timmar,
lians elever i den högre bygnadsskolan väntade sin
professor. Redan följande dag hyrde han bort ateliern, att sådant
aldrig mer måtte hända honom, liksom det aldrig förut händt.
Vördnaden för pligten var större än att han ens ville tillåta
sig fortfara med en glädje, som visat sig kunna störa den.
Hemmets glädje egde Scholander i trettio år.
Morbroderns dotter blef hans maka, och i henne fann han derjemte
sitt kärasie sällskap. Barnaskaran ökades, med barnen
glädjen. För barnen diktades och ritades sagoböcker - och det
blef inledningen till »Åcharitts» inom vår poetiska så väl som
vår illustrativa literatur. »Jag älskar folk med ruter i blodet
och förstånd i skallen», så lydde Scholanders vän-devis, och
i kretsen af personer, dem han funnit hålla målet, var han
full af lif och anda, väckande, tilldragande. Drastiskt knot
han ofta orden samman till skildringar, hvilka klart
tecknade tanken. Så flöto de ock ur pennan, när det gälde att
samspråka medelst henne. Ett tema som ofta behandlades
i vänkretsen var helt naturligt konstens möjlighet i
norden. Ett af Arsenii bref har bevarat ett dylikt karakteristiskt
uttalande.
»Det döda haf» - skrifver Scholander 1854- »hvari den
fosterländska konsten här hemma dväljes, är ett sorgligt
lervat-ten, hvari det sprittande, nödvändiga aborrlifvet småningom
byter sig i tung simpnatur, och man sjunker så omärkligt allt
Bilder och Minnen, 14
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
