Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Minnesbilder - Axel Oxenstierna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
254 * Minnesbilder.
bjudit honom ett sådant steg. »Men käre son, det är ingen
konst att förtryta eller klaga sin nöd, det är konst att bota
henne .. När allt annat slår felt, brukas patientia.»
Gubbens helsa hade ock tagit mycket af. Redan 1642
talar han om sin »sedvanliga vårkur», 1643 begynner hans
sedan så ofta återkommande rosåkomma, 1647 föll han med
en häst och skadade benet för någon tid, och 1648 i
december - just som glädjefester firades öfver den i hans tanke
bortskämda »vestfaliska freden» - fick han ett slaganfall,
som en tid beröfvade honom målet. Men allt detta hindrade
honom endast kortare tider att med vanligt nit lägga sig vinn
om både publika och privata värf. På Fiholm gjorde han
nyröjningar, på Tidön byggde han, likaså i Stockholm. Till
försumliga fogdar skref han stränga bref, till sina barn och
vänner ärliga och vänliga. Äldste sonen Gustaf, som jemte
Johan studerade i Upsala under faderns första fyra år i
Lifland och Preussen, dog i pesten, då han nyss kommit ut till
fadern, hvars djupa sorg dallrar i de bref, han ifrigt sände
Johan för att hindra honom att följa faderns redan afgångna
befallning att också komma till Elbingen. Den tredje sonen,
Erik, fjorton år yngre än Johan, afslöt sin utbildningsfärd i
Europa under det kanslern vistades i Söderåkra.
Fältmarskalken Gustaf Horn var hans måg, en annan dotter var gift
med Johan Cruus. På Fiholm och Tidö vistades han gerna,
drog omkring på bröllop och begrafningar hos slägt och
Vänner i trakten. Eljest var han i rådkammaren arbetsam
och oförtruten sorn förr, när ledningen låg i hans egna
händer. »Jag är med arbete född, hafver med arbete lefvat och
måste med arbete dö». Läsning var hans vederqvickelse, och
bland hans käraste böcker var bibeln och de gamla romerska
auktorerne, på hvilkas språk han äfven sjelf uttryckte sig
långt prydligare än på det mindre uppodlade modersmålet.
Den engelske ambassadören Whitelocke, som under de
månader, hvilka närmast föregingo drottning Kristinas
tronafsägelse, vistades i Sverige för afslutande af en traktat,
beskrifver rikskansleren sålunda vid ett besök i januari 1654:
»Han var en stor, ansenlig och ganska vacker man, vid 71
års ålder, klädd i svart, hade en liten rock fodrad med skinn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
