Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Minnesbilder - Axel Oxenstierna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Aocel Oxenstierna. 2 5 å
och ingen hatt, utan en med skinn fodrad sammetsrnössa på
hufvudet. Hans gråa hår och långa samt breda skägg bidrogo
ej litet till hans behagliga utseende. Hans uppsyn var
allvarsam, men liflig, hans hållning värdig, men mycket höflig.*
Den 11 maj 1654 fick samme Whitelocke bevittna, att
Axel Oxenstierna vägrade drottningen sin tjenst. Ständerna
voro församlade på Upsala slott, drottningen satt på sin
tron, omgifven af rådet. »Då vinkade hon åt rikskansleren,
hvilken med mycken vördnad steg fram till hennes majestät,
och sedan de litet tält med hvarandra, begaf han sig tillbaka
till sitt rum, hvarefter H. M. satte sig ned och steg efter en
liten stund åter upp igen, tog några steg framåt och talte
med ej mindre smak än frimodighet till ständerna.» Hon
sade sedan Whitelocke, att hon måst sjelf hålla sitt
afsägelse-tal, emedan Oxenstierna vägrat att framföra propositionen
om afsägelse. Oxenstierna bekräftade det samma: han kunde
icke bryta sin ed till fadern, att göra allt för att behålla
kronan på hans dotters hufvud.
Rikskansleren brukade säga, att han alltid med kläderna
lade af sig bekymren och derför aldrig af dem stördes i sin
goda sömn. Två gånger endast hade han ej mäktat lägga
sorgen ifrån sig: sorgebuden om olyckorna vid Lutzen och
Nördlingen hade skaffat honom sömnlösa nätter. Kristinas
afsägelse lade till den tredje. »Hon är dock den store
Gustafs dotter», suckade Axel Oxenstierna i djupt vemod.
Vasaätten var ur landet.
Opasslighet hindrade rikskansleren att biträda vid
pfalz-grefvens kröning till Sveriges konung. Men ingenting hindrade
den nye konungen att visa veteranen den djupaste vördnad
och tillgifvenhet. Gerna syntes han lyssna till den gamles ord.
Men länge öfverlefde icke den hårdt profvade nxannen
denna sista, djupa hjertesorg. Han sjuknade under en
sammankomst i rådkammaren och bars hem i sitt hus nära
slottet. Der slocknade efter tvenne veckors lidande den
mäktige anden, ödmjuk och barnafrom, med välsignelser öfver
konung och fädernesland på den döendes läppar. Axel
Oxenstierna dog i Stockholm den 28 augusti 1654.
Med stor ståt firades hans begrafning i Stockholms stor-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
