Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Det underbara anletet (c. 1860)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DET UNDERBARA ANLETET
17
böjande lärjungen, eljest, om det vände sig häråt, skulle
man i dess drag kunna läsa en evig och gudomlig
godhet, sanning och skönhet. »Ja, om det vände sig häråt!»
tänkte den unge mannen för sig själv–––––-»vad ser jag?
det vänder sig häråt, det ser på mig; ja, jag
bedrager mig icke — detta är det underbara
anletet!» »Salige äro de som icke se och dock tro»
— så hade vår unge vän läst den gyllene inskriften
under altartavlan; och från den stunden påstås det,
att han alltid såg för sitt öga det underbara anletet.
Vid dagens ljus och under nattens dunkel, vid arbetet
och under vilan, alltid stod det framför honom,
leende, så länge han följde det godas väg, sorgset och
bedjande, då han ville avvika från denna. Ja, det
följde honom i fattigdomens koja, där hans hand
räckte bröd åt de hungrande, till sjukdomens läger,
där hans ord goto tröst i bedrövade hjärtan, till
lastens boning, där han sökte rädda förvillade sinnen.
Var han glad, då såg han på det underbara anletet,
och hans glädje blev ren som barnets; var han sorgsen,
så såg han åter på det underbara anletet, och hans
sorg blev helig. — Tiotal av år förgingo. Den unge
mannen blev en gammal man med fårad panna och
hår av silver. Sådan såg jag honom ofta och
hän-rycktes alltid av det stilla, djupa, fridfulla uttrycket
i hans ansikte. Det syntes förklarat av en
överjordisk glans. Ingen kunde rätt begripa, varifrån
denna kom, ty den vilar icke över alla ansikten; men
han själv sade: »Det är återskenet från det
underbara anletet.» Den gamle nedlades på
sjukbädden. Det var hans dödsbädd. Jag var närvarande vid
den. En afton mot slutet av vintern satt jag vid gub-
2. — Wikner, Vittra skrifter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
