Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Filosofen på Akropolis (c. 1860)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILOSOFEN PÄ AKROPOLIS
21
den beundran jag hyser för den ädle mannen, nästan i
varje fall måste förefalla mig hedrande.
— Så, verkligen — men följ mig nu, Aristokles, du
vet, att vi före solens nedgång skulle vara samlade på
Medons villa. En glad afton väntar oss — spelets,
bordets, dansens nöjen, och de syriska tärnornas ögonkast
sedan — vid Zevs, man kan bli galen för mindre.
— Du har rätt, Karmides, men som jag ej har lust
att bli galen, så ämnar jag ej gå.
— Allt bättre och bättre. Du ämnar väl sitta här i
natt kan jag tro?
— Det är nog möjligt.
— Du är ohjälplig, Aristokles. Pallas Athene, du
jungfruliga gudinna, vars bild tronar över Akropolis, säkert
ler du i ditt kopparhjärta över dårskapen hos en ung
man på tjugu år, som föredrager ditt sällskap — förlåt
mig, du den store Zevs’ dotter! — framför vinets och
den svartögda tärnans grannskap. — Och du,
Aristokles, jag lämnar dig åt ditt öde. Farväl!
Och Karmides försvann. Det var en smärt yngling
med ljusa lockar och öppna anletsdrag. Hans blick var
glad och fri men förrådde föga tankedjup. Hans gång,
där han med ilande steg mätte Akropolis’
marmortrappa, var lätt som bäckens, vars silvervåg smög sig
fram mellan de sluttande rabatterna i hans faders
trädgård.
Aristokles satt tankfull kvar på sin plats. Det var en
ren, en ädel gestalt, men över hans panna vilade ett
moln, som gav hans anlete utseende av dysterhet och
hårdhet. Hans blick vilade i denna stund på den
bortilande ynglingen och i hans öga förbyttes det stränga
uttrycket till ett vekt och vemodsfullt. Karmides, hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>