Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Filosofen på Akropolis (c. 1860)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
30
BERÄTTELSER OCH SKISSER
— Ja, Karmides — hellre den lättsinnige men
böjlige ynglingen än den pliktförgätne gudsf örn ekaren
och sofisten!
.— Och med dessa namn nämner du mig?
— Dig och alla Sokrates’ lärjungar. Blir du en . av
dem, så skall hon aldrig tillhöra dig. Ej heller skall
hon någonsin älska dig, ty hon är trogen sina fäders
religion.
. — Är detta ditt sista ord?
— Vid Zevs, det är mitt sista.
Den gamle mannen gick med vreden på sin panna.
Ynglingen med den djupa blicken sjönk ned mot
balustraden och gömde ansiktet i sina händer. Solen hade
just gått ned, men på Lykabettos’ spets, dröjde än ett
återsken av västerns purpur. Det mattades alltmer,
och när Aristokles ånyo upplyfte sitt huvud, strålade
en här av stjärnor över Pallas Athenes stad.
Aristokles såg upp. Endast en dunkel slöja, som
ännu tycktes vila över hans ögonfransar, förrådde
utgjutna tårar. Nu ägde han inga tårar mer. Hans blick
var fast och lugn. Kampen var överstånden.
Följande dag hade Sokrates en lärjunge mer.
Sex decennier hade förflutit. Hellas höll just som
bäst på att undergrävas av den härsklystne
makedoni-ern Filippos’ planer. Frihetens undergång var för
handen. Den var i själva verket redan given, ty
fri-hetsandan i hellenens bröst var utslocknad med den i
själva hjärteroten angripna antika bildningen, och det
var endast för ett ögonblick som lågan av den gamla
självständighetskänslan uppflammade för fläkten av en
Demosthenes’ vältalighet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
