Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Filosofens morgondrömmar (1862)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILOSOFENS MORGONDRÖMMAR
47
— Statsman! Ja visst är det angenämt att som den
skälmen Alcibiades bli hälsad med jubelrop och
blomsterregn —■ men, men det där alltsammans går så lätt
över till åska och hagel.
— Nå, så måste han då bli filosof.
— Och bli Sokrates’ lärjunge kanske? Ha, ha, ha!
Ljusa utsikter! Det vill säga, du anser således
Aristokles platt oduglig att räknas bland förståndigt folk?
— Aster, du är ohjälplig, och det går ej an att tala
med dig om sådana där saker: ty dem lär du väl aldrig
komma att begripa. Men — för att övergå till något
annat — är du själv ännu lika mycket ett föremål för
Aristokles’ beundran, som du var det för en tid sedan?
— Beundran? ■— svarade Aster, med ton av mycken
tvärsäkerhet. — Hör bara och döm sedan!
Han såg helt andäktigt upp mot himmelen och
upprepade med handen på sitt hjärta:
»Upp emot stjärnorna blickar du, Aster; o vore jag
himlen
att jag med ögon som hans jämt finge se uppå dig!»
. — Vad säger du om en sådan önskan, Simmias?
— Den är åtminstone rätt poetisk. Har Aristokles
skrivit detta åt dig?
— Ja visst, åt vem annars? Jag satt en gång en
stjärnklar afton på altanen vid min faders hus och såg
uppåt höjden av Skambonide; ty en lätt gestalt, hon i
den vita kitonen — du vet vem jag menar — hade just
passerat förbi och styrt sin kosa ditupp. Mitt öga
hade helt naturligt stannat på den punkt, där hon
försvunnit, och som denna låg högt upp från den plats,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
