Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Filosofens morgondrömmar (1862)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
56
BERÄTTELSER OCH SKISSER
— Slutsatsen? Naturligtvis, efter du också tycker
om honom, att här snart blir bröllop.
— Nej, broder, utan att han, som nu nämner mig
sitt ideal, snart skall glömma mig för en ännu skönare.
— Då skall han få med mig att göra!
— Överflödigt, Aster. Aristokles skulle ej rå därför.
Jag har genomskådat honom. Hans kärlek är sådan
som hans poesi.
— Såå? Skulle icke heller hans poesi vara av rätta
slaget? Tycker du icke om den, Alkmene?
— Tycker om? Jo, men jag har hört någon säga,
att, att — korteligen, att den ej är rätt naturlig.
— Jag har hört alldeles detsamma.
— Man känner ej rätt igen sig i den värld han
målar, och även i de sånger han skrivit till mig, erfar
jag på ett oemotståndligt sätt, att det ej är till mig,
Alkmene, som han talar, utan till ett ideal, som han
förväxlat med mig. Tro mig, Aster: han skulle, om
jag räckte honom min hand till förening för livet,
alltför snart inse, att jag dock icke vore den
fullkomlighet, som han älskar. Och då skulle hans kärlek
kanske förvandlas i hat.
— Stackars Alkmene, det skall aldrig hända.
— Nej, broder, det skall aldrig hända; och på det
att det aldrig skall komma att inträffa, skall jag aldrig
giva min hand åt Aristokles.
— Således åt Simmias?
— Icke heller. Jag älskade en; han kan och får
icke älska mig. De odödlige gudar tilläto honom endast
att älska det fullkomliga. Kom, broder, och låt oss gå!
Jag är trött.
Aristokles och Simmias hörde de försvinnande
fot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
