Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Filosofens morgondrömmar (1862)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILOSOFENS MORGONDRÖMMAR 57
stegen av Alkmene och hennes broder. Det blev tyst på
Kritobulos’ gård.
De bägge vännerna sågo på varandra. Aristokles
var blek. Simmias fattade hans hand och sade:
— Jag borde vredgas på dig, broder, men jag kan
det icke. Dig älskar hon, och du skulle icke älska en
sådan ängel tillbaka?
Aristokles teg, men hans ansiktsfärg tävlade med
den vita muren, vid vilken han stod.
— Jag måste alltså — återtog Simmias — för alltid
lämna detta hopp, som de senaste åren närt i mitt
hjärta. Alkmene skall aldrig tillhöra mig. Och dock,
ljuva flicka, skall du bliva själen i mina sånger; din
bild skall jag alltid på nytt uppfånga i spegeln av min
poesi, och så skall du med eller mot din vilja tillhöra
mig och bliva härskarinnan i den värld, jag skapar
omkring mig. — — Foibos Apollon! tilläde den unge
skalden, och en tår fyllde därvid hans öga. — Jag tackar
dig, att du gav mig sångens gåva; den har räddat mig!
— Hon skall bliva härskarinna i den värld du skapar
omkring dig — upprepade Aristokles med en egen
tonvikt. — Vad skall jag säga? Min poetiska värld saknar
ju naturlighet och sanning, och jag skulle förfalska
en sådan bild, som hennes! Aldrig! Jag måste skapa
en ny värld.
Det led mot morgonen. Aristokles hade för ett par
timmar sedan återkommit till sin faders villa. Här satt
han nu allena på sitt rum med korslagda armar och
blickade ut i den tysta natten. Stjärnorna hade redan
börjat blekna för den annalkande gryningen.
De två eller tre timmar han tillbragt i denna
ställ
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
