- Project Runeberg -  Skrifter / 1. Vittra skrifter. I. Berättelser och skisser /
58

(1920-1924) [MARC] Author: Pontus Wikner
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Filosofens morgondrömmar (1862)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

58

BERÄTTELSER OCH SKISSER

ning hade varit timmar av begrundning och oavlåtlig
självprövning.

— Hon hade rätt: — sade han nu för sig själv — min
kärlek liknar min poesi, och bägge sakna
naturlighet. Dej är ej heller underligt vad den senare angår,
ty jag lånade ju icke mina färger från naturen; jag
tog dem ur denna inre drömda värld, vilken så ofta
föresvävat mig såsom ett dunkelt, obestämt — jag vet
ej om jag skall säga framtida eller tillförene. Det är
fåfängt att med dessa färger söka måla en bestämd
och fattlig verklighet.

Och min kärlek? Alkmene, har jag icke älskat dig?
Ville jag ej giva mitt liv och, om jag kunde, ännu mera,
blott för dig? Och dock, Alkmene, du hade rätt även
i denna punkt. Det var din skönhet, som jag älskade,
och icke egentligen dig. Vårföre? Jag vet det icke;
men det förefaller mig, som måste jag älska det sköna,
varhelst det uppenbarar sig. Jag ser det, och i samma
ögonblick skälver mitt bröst av en onämnbar smärta, en
sådan som modrens, när rövaren sliter barnet från
hennes bröst, och barnet vänder sina ögon mot sin
moder och beder, ej med ord, utan med blickar:
Moder, fräls mig! Men modren kan icke frälsa sitt
barn. Så, när en bild av mänsklig skönhet möter mitt
öga, så tycker jag mig i den igenkänna en bild, tagen
ur min egen själ: den ler mot mig, som ville den säga:
Känner du ej igen mig? Jag tillhörde ju en gång dig;
kom och tryck mig i dina armar! Men när jag nalkas,
då sliter verkligheten bort bilden och sätter en annan
i stället. Aster, Alkmene, förlåten mig! Jag har
måhända varit trolös mot eder bägge; men om jag det
varit, så skedde det därföre, att jag mig ovetande svurit

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Feb 1 19:47:49 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/wikner/1/0078.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free