Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Filosofens morgondrömmar (1862)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILOSOFENS MORGONDRÖMMAR
59
min tro åt det fullkomliga, en tro, som jag ej mera
kan bryta.
Så faren då väl, I min ungdoms drömmar! Jag har
älskat eder; —■ men dagen är i annalkande, jag får ej
drömma mer.
Jag drömde om framtida storhet. Jag skulle bliva
en man, till vilken Atens folk skulle skåda upp såsom
till sin räddare, och dess framtida väl skulle ligga i min
hand. Det blev ej av. Gudarna hade beslutit
annorlunda. Det var en dröm.
Jag drömde, att Apollon hade lagt lyran på min
arm, och att, när jag slog mina toner på dess strängar,
lyssnade stad och land, skog och dal. Lagern
omkran-sade redan min tinning, och jag stod såsom skaparen
av en ny, en strålande värld. Det var blott en dröm.
Jag drömde, att jag hade funnit det fullkomligt
sköna, uppenbarat i hennes anlete, som jag tillbad.
Hon log mot mig, och jag visste, att hon — det
fullkomligt sköna — skulle bliva min brud. Jag dåre!
Det fullkomligt sköna skådar ingen utan i drömmen;
— det var en dröm.
Aristokles’ själskraft var för ett ögonblick uttömd.
Hans ögas eld slocknade, hans anletsdrag slappades,
och hans fingrar lekte likgiltigt med en papyrus-rulle,
som låg framför honom på bordet. Det hade blivit
ljusare, och morgonrodnadens skimmer kastade sin
purpurglans över den östliga hemisfären.
Aristokles’ blick föll på den framför honom liggande
rullen, som han redan till en del uppvecklat. Hans
öga klarnade åter och följde med iver den ena raden
efter den andra. Det var Homerus, den odödlige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
