Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Min moders testamente (1869)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MIN MODERS TESTAMENTE
87
— Det var ej sant: Adeimantos offrade henne.
— Ja åt sin ostadighet och sitt svärmiska lättsinne.
— Har Arete sagt så?
— Nej, men alla andra än hon sade så.
— Icke alla.
— Nej, Adeimantos själv tänkte väl annorlunda.
— Ja, hans samvete, Kallias. Håller du en ed helig?
— Ja-
— Nåväl, jag svor för tio år sedan en ed till den
höga Artemis, den himmelska jungfrun, att hennes
renhet skulle bliva mitt livs, mina tankars förebild.
Arete blev ett offer åt Artemis.
—- Det förstår jag ej.
— Numera knappast jag heller; men visst är, att jag
d å förstod det. Artemis var för mig renheten och
heligheten själv, på viljans och livets område det rena,
oblandade ljuset, i vilket ingen timlighetens och de
jordiska begärens färgskiftning fick inmängas.
— Var då icke Arete ren?
— Tusenfalt renare än jag; men just därföre skulle
hon ju orenas genom föreningen med mig, och den
höga gudinnans avbild i henne fördunklas. Det tyckte
jag vara ett brott mot dem bägge, vilket jag genom
min ed var förbunden att avvärja. Så offrade jag Arete
och frossade någon tid i den saliga känslan av en
heroisk handling. Men jag talar om mig själv, och
det var dock Arete, som ...
— Ja, just så, Adeimantos. Vet du, vad jag tror?
— Säg.
— Att såsom du nu ledde samtalet på dig själv, i
samma stund du brann av otålighet att få höra Aretes
historia, så har det alltid varit du själv, din egen storhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
