Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Min moders testamente (1869)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MIN MODERS TESTAMENTE
109
en gång skeppet. Än red han som en delfin på
ryggen av en väldig våg, än tycktes han vara
försvunnen bakom hennes mörka väggar. Så kom bölja
efter bölja, tills en av dem bar båten omvälvd på sin
eldskimrande spets.
Adeimantos såg och hörde ingenting mer. I nästa
ögonblick omslöt honom den salta böljan. Han var en
skicklig simmare, och förtvivlan mångdubblade hans
krafter.
Om han sökte just Arete, eller om slumpen förde
henne i hans väg, visste han förmodligen icke själv.
Men henne var det, som han en minut senare förde på
sin starka arm. Arete bar på sitt ansikte dödens
lugn, och man kunde knappt veta, om hon levde
eller var död. Hennes högra hand omslöt
krampaktigt den pergamentsrulle, som inneslöt Adeimantos’
lära »om själens renhet».
I detta ögonblick hörde Adeimantos sitt namn ropas
med en stämma av skärande förtvivlan. Det var
Isme-nes röst. Adeimantos vände sitt huvud och såg på
vilken punkt hon befann sig. Hon tycktes haft sitt
fäste i den välvda båten, men nu genom en störtsjö
blivit sliten därifrån. Straxt därpå hörde han ännu
ett rop och såg därpå det mörka huvudet försvinna.
Ögonblicket därefter uppdök det åter, och Adeimantos
hörde sitt namn uttalas med svag och rosslande
stämma.
Genom filosofens hjärna flög en tanke om plikt,
som bjöd honom att framför allt rädda sin hustru,
men också en tanke om att hans högra arm uppbar
allt det dyrbaraste han hade haft i världen, hans
ungdomsbrud och hans filosofi. Så flög där ock
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
