Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Min moders testamente (1869)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
110
BERÄTTELSER OCH SKISSER
en tanke på hans moder och på rättfärdighet och
renhet.
— Rädda din hustru! Farväl, Adeimantos! viskade
en svag stämma vid filosofens sida.
— Farväl, Arete!
Och Adeimantos’ arm lösgjorde sig från sin dyrbara
börda, lämnande henne att vyssjas till ro av
Posei-dons lekfulla barn.’
När Ismene tredje gången fördes över den
gungande ytan, var Adeimantos hos sin maka. Ännu hade
hans krafter icke dukat under, och han hyste det
halvt medvetna hoppet att få fatt i den flytande båten
för att med den driva i land.
Så arbetade han en stund med förtvivlad
ansträngning, men båten undflydde honom ständigt.
Där var det brinnande skeppet, där helt nära var
den efterlängtade stranden med sina i eldfärg
flammande klippor. Allt detta såg Adeimantos. Han såg
även ett mörklockigt huvud och ett blekt ansikte vid
sin sida; och han förstod, att det var hans Ismene,
den lille Paralos’ moder. Men snart såg han
ingenting mer än ett mångfärgat skimmer. Det
sammandrog sig alltmer och bildade slutligen ett glödande
klot. Det tyckte han var den gudomliga
centralelden, Zevs’ heliga altare, och runt däromkring
kretsade de fem planeterna och de övriga himlakropparna,
och bland dessa månen, den himmelska Selene, vars
ansikte bar dragen av en femtonårig flicka i Efesus,
nej, nu av den sexårige gossens moder den där länge
sedan förgångna dagen i Alexandria. Hon pekade
stilla och tigande på ett pergament, på vilket stod
skrivet med purpurfärgade bokstäver: »ikläden eder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
