Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En sommarsvaghet (1874) - 6
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN SOMMARSVAGHET
203
— Werner — sade jag — kunde du icke möjligen
också hava märkt någon likhet med dig själv?
Min vän studsade och såg på mina ögon.
— Med mig själv? sade han — det vore då höjden
av märkvärdighet; det är väl underligt nog ändå, ja,
så underligt, att det går omkring i mitt huvud. Men
Amalia, det är då häxan upp i dagen; men en skön
häxa är det.
— Jag tycker ej om ditt sätt att tala om min kusin —
svarade jag — säg gärna, att hon är en syndare, ty
det äro vi alla, men att kalla henne en häxa, det är
hedniskt.
— Nå ja, skriften kallar henne icke heller, som jag
tror, en häxa, så att det ordet kan jag ju taga tillbaka;
men likheten är slående.
1 detsamma vände mig Werner ryggen och gick till
Amalia, som stod på kyrkogården i närheten av min
fars grav. Jag tänkte med en suck på den ringa
välsignelse, en så skön predikan tycktes hava haft på min
väns sinne, och beslöt att i stället närma mig
Antoinette.
— Snälla Antoinette — sade jag — jag råkade en
stund under predikan att falla i ett tillstånd av
oförsvarlig ouppmärksamhet; men jag såg med glädje, att
du förde anteckningar; vill du låta mig få se i din bok,
vad som utgjorde momentet I, 2, c i andra delen?
— Gärna — svarade Antoinette med en högst
klandervärd uppsyn — i det hon tog upp sin
anteckningsbok — menar du detta, kusin Engelbert?
Jag kastade en blick i boken och fann till min stora
förtrytelse, att det uppslagna bladet blott innehöll en
blyertsteckning, utgörande ett slags porträtt av pastor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
