Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En sommarsvaghet (1874) - 7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN SOMMARSVAGHET
215
sade om sitt hjärta? — Jag vill lova, att det blir en
bra barkbåt, gosse lille, fast det lika gärna kunde vara
en stor gräshoppa eller ett uppbrutet ostronskal. Den
sanne konstnären uppdrager vissa bestämda gränser,
men lämnar därinom fritt spelrum åt fantasien.
— Som jag säger, ofelbart — återtog min mor — den
stämman ljuger icke.
— Men jag skulle för min del — invände Werner —
svårligen kunna lita på mitt hjärtas vittnesbörd.
— Ack jo, Werner, lita du på vad ditt hjärta säger
dig — och min mor kastade på Werner en moderlig
blick, som sedan halkade bort till Amalia.
— Nej, tant Virginie — återtog denne — det
behö-ves att höra ännu en röst utom mitt eget hjärtas.
— Och skulle Werner betvivla, att hans hjärta har
den rösten på sin sida?
En sax föll i golvet; jag tog upp den och
återlämnade den till Amalia.
— Nej, tant Virginie, ty vad mitt hjärta beträffar, så
har det i de flesta frågor två motsatta röster: den ena
måste ju då alltid bekräftas; men den andra...
Werner avbröt sig själv.
— Fy, Werner, dubbelhet! sade min mor och höjde
hotande sin virknål i luften, synbarligen allvarsammare
än hon ville synas — är det ridderligt?
— Ett argt och illfundigt ting — upprepade tant
Ottonie.
— Någonting stämningsfullt, skulle jag tro, mitt
herrskap — menade Antoinette, lyftande sin teckning
högt i vädret — liten pilt vid sjöstranden med handen
över ögat spejande över sjön efter sitt stolta
drak
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
