Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En sommarsvaghet (1874) - 7 - 8
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
216
BERÄTTELSER OCH SKISSER
skepp, byggt av en liten fläck i velinen. O, du stora
andars skaparmakt!
— Ridderligt — återtog min vän leende — ja, varför
icke: nog kunde det gömmas åtskilligt outgrundligt i
en riddaresjäl.
— Ett argt och illfundigt ting, ho kan utrannsaka’t?
Jag, Herren, kan utrannsaka’t.
— Men om det mera liknar en barkbåt med
pappers-segel, eller en flygande gräshoppa, eller en genom
underverk flygande ostra; det må den säga, som kan
det, t. ex. du, kusin Engelbert, som har en oförvillad
blick och i ditt hjärta etwas Unbefangenes.
— Just den rösten var det jag mente — sade Werner,
i det han steg upp och räckte handen åt tant Ottonie,
varefter han utan att se till höger eller vänster gick
tvärt över golvet och försvann genom dörren.
Min mor lät båda händerna falla på sitt knä och såg
efter Werner. Antoinette skuggade allt svartare den
stora stenen vid sjöstranden på sin tavla; Amalia
broderade med fördubblad iver och hade fått ett anfall
av mer än vanlig närsynthet.
ÅTTONDE KAPITLET.
Men nu, käre vänner, vill jag äntligen göra något av
min berättelse. Det har jag länge lovat, och nu vill
jag hålla ord. Det ledsamma är, att det oupphörligen
kommer för ens tankar en mängd småsaker, som minnet
gärna dröjer vid, ehuru man aldrig kan hoppas, att de
lika mycket skola intressera andra som en själv.
Kanske har jag också en viss fruktan att snart komma till
slutet; ty slutet är icke blott sorgligt, såsom mycket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
