- Project Runeberg -  Skrifter / 1. Vittra skrifter. I. Berättelser och skisser /
266

(1920-1924) [MARC] Author: Pontus Wikner
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mantegnas ängel (1877)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

266

BERÄTTELSER OCII SKISSER

kinder, och jag kände mig frestad att slå honom i
ansiktet. Häri förekoms jag dock av Syrus, slaven,
vilken, förargad över den judiske pojkens
oförskämdhet, gav honom ett slag vid örat, så att han tappade
sin krycka och föll omkull vid foten av trappan.
Lyckligtvis passerade i detta ögonblick en av de överste
prästerna genom porten. Denne man med sin fotsida
dräkt och sitt silvervita skägg tilldrog sig till den grad
de kringståendes uppmärksamhet, att ingen tänkte på
den grekiske slavens oförsynthet; annars hade vi
kanske icke sluppit undan så lätt. Men då jag såg den
kullfallne krymplingen, som famlade efter sin krycka,
förbyttes min vrede ögonblickligen i medlidande; jag
ilade fram, räckte honom kryckan och ville bjuda
honom handen för att hjälpa honom upp. Denna mottog
han dock icke, utan mumlade i stället en förbannelse,
i vilken jag hörde den gamla häxan instämma med
ihålig röst, som isade mitt hjärta. »Skadade du dig,
Jehudah», hörde jag henne säga, när gossen kommit
på benen igen, »så skall förbannelsen av din moders
moder hämnas dig sjufalt.» Vad gossen därpå
svarade, hörde jag icke; ty då jag åter vände mig om,
märkte jag, huru jag varit föremål för blickarna från
tvenne anleten, vilka jag aldrig glömmer. Det ena
tillhörde en flicka, sannolikt något yngre än jag, med
blixtrande ögon och kolsvarta lockar, dem det
skymmande doket icke förmådde dölja. I dessa blickar
läste jag beundran och därjämte något annat, som på
ett besynnerligt och för mig obegripligt sätt rörde
mitt hjärta. Men denna rörelse stannade plötsligt, då
jag ögonblicket därefter varsnade det andra anletet,
ett stycke bakom det förra. Det tillhörde en gosse av

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Feb 1 19:47:49 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/wikner/1/0286.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free