Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mantegnas ängel (1877)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MANTEGNAS ÄNGEL
291
— O nej, nej, Filippos, ur en djupare värld än
underjordens är hon framgången; ur Guds, den
barmhärtiges kärlek, som icke vill syndarens död. Och
jag, Mirjam, har druckit liv ur hennes vågor, jag
Mirjam, synderskan!
— Du, synderskan? Vad skall jag då säga? Vem
är då jag, den sjufalt förbannade?
•— Du är en syndare, Filippos; men din förlossare
är kommen. Den av våra fäder väntade Messias är
kommen, och han skall kunna frälsa även dig.
— Jag känner detta sköna drag i eder religion, som
ju ock var min moders. Det är en skön dröm, ja i
sanning skön; och ägde jag ännu kraft att önska något
för min själ, så ville jag önska, att den drömmen vore
sann!
— Det är ingen dröm, Filippos. Hör mig. Det
fanns en tid, då du var mitt liv, min själs enda tanke.
Det blev så mörkt och kallt för mig, då du for. Jag
trampade Judéens mark, men min själ var i Rom. Fyra
brev mottog jag från dig: det sista, märkte jag, var en
vävnad av vackra ord och tankar, men de voro blodlösa
gengångare från mitt livs paradis. Jag märkte, att dess
port var sluten och jag utdriven. Redan brändes
mitt hjärta av den vaktande kerubens flammande
svärd. Jag behövde icke den återvändande Glaukons
vittnesbörd för att känna detta. Men då hans
berättelser om ditt liv i Rom givit mig den fullständiga
bekräftelsen, då byttes min kärlek till dig i ett glödande
hat; jag tror, att denna hand kunnat stöta dolken i
ditt bröst, om tillfälle därtill erbjudits. Och likväl
var du såsom förr min enda tanke. Men hämnas ville
jag min kränkta ära. Nu, Filippos — fortfor Mirjam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
