Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mantegnas ängel (1877)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MANTEGNAS ÄNGEL
297
själ. På åratal hade hans öga inga tårar gjutit varken
vid glädje eller sorg? Nu hade han gråtit över sig
själv, men icke blott av sorg. Han hade fått sikte
på någonting nytt; och sitt förgångna liv, som icke
förtjänt det namnet, hade han begravit. Han kände,
att det aldrig mer skulle uppstå.
Som sagt, det var nu middag. Atmosfären var
tung och tryckande, och den dittills klart glänsande
solen började insvepa sig i ett gulblekt töcken.
Filip-pos gick vidare. Snart låg den heliga staden utbredd
under hans fötter, med sina murar och palats och
torn och tinnar. Men vad var detta? Hade tårarna
förmörkat hans ögons ljus? Det herodianska
templets marmor, nyss glimmande som Libanons snö, hade
fått askans färg; de avlägsnare delarna av staden
kunde han knappt urskilja, och över de västliga
bergen låg mörkret av en sommarnatt. Han vände
sitt öga mot himlen. Solen hade mist sitt sken. En
gång tyckte han sig känna marken skälva under sina
fötter. Det upprepades ännu en gång, och Filippos
började förstå, att en jordbävning var i annalkande.
Han påskyndade sina steg i riktning mot
Stefanspor-ten. Vägen var alldeles folktom, det mörknade
alltmer, och han tyckte sig vandra i en ödemark. Allt
hade blivit tyst såsom i graven: det enda han hörde
var det sakta sorlandet av Kidronbäcken, som,
uppsvälld under den föregående regntiden, nu rann
ymnigt såsom i forna dagar.
Vägen ledde förbi Zakarie, Absaloms och Jösafats
gravar. I närheten av dessa stötte Filippos på en
kvinnlig figur, som med mycken ansträngning släpade
någonting på marken..
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
