Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 130. Till Sigfrid Wieselgren, 17—18 April 1865
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BREV, FÖRSTA SAMLINGEN 389
Jag kan ej vara nöjd med detta. Bör jag det?
Nej. Jag vill hafva mitt vänskapsideal förverkligadt.
Skulle jag misslyckas äfven här? Ja — —
Jag’ känner vingslagen af en oändlig smärta flägta
på min själ. Hvarföre kan jag icke såsom andra gifva
litet och vara nöjd med litet? Hvarföre? — det
vet jag icke, men jag kan det ej, vill ej heller
kunna det.
Denna gång har jag varit mitt mål nära, så nära,
att jag under en hel månad trodde det vara hunnet.
Det var ej så. Sisyphus-stenen har fallit tillbaka.
Han har fallit på mitt bröst och krossat det.
Det är tid, att min förlossning, min Förlossare
kommer!»
Så hade jag skrifvit, när Du lemnade mig Ditt
»dixi et salvavi».
Jag läste det. Du borde hafva sett mig i den
stunden. Jag skulle gjort furore i hvilket storartadt
drama som heldst med den gest, som jag då gjorde.
Jag blef bestämdt en aln längre än vanligt, mitt
hufvud blef i hast högburet, och från min panna
försvann hvarje sky, hvarje skymt af skugga. Jag
gjorde en rörelse, såsom när man kastar ifrån sig en
börda, och drog ett andedrag så djupt, som hade
det varit mitt första eller mitt sista. — Vet Du,
hvad denna gest skulle betyda?
Om Du stode allena på ett av dessa millioner klot,
som rulla i den omätliga rymden, och om Du då
drömde, att Du var omgifven af vänliga ansigten och
klappande hjertan, och om Du då plötsligt vaknade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
