Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Utdrag ur philosophiska bref från Edgar till Roderik (1864—1865) - Ur Åttonde Brefvet - Ur Nionde Brefvet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
500
PONTUS WIKNER
individualitet; det förekom mig, som om något af
denna kärna, hvilken tillhörde mig allena, ändå,
flytande af eld, letade sig en väg från mitt eget bröst
och ingöt sig i en annans; det hände, tyckte jag, att
denna eldflod återvände med beståndsdelar af en
annan individualitet, hvilka så sammanslutit sig med
min egen, att jag ej längre kunde skilja dem åt.
Men det var kanske inbillning. Och om det icke var
inbillning, så var det kanske — hvad någon nyligen
sade, att kärleken var — ett abnormt tillstånd. Jag hade
tilläfventyrs försummat att hålla tillbörlig vakt vid
gränsen, och derföre hade hon blifvit öfversprungen.
Ur Nionde Brefvet.
Det är i dag töväder. Den nordiska vintern
försmälter, »drifvan gråter sig till döds» — för att tala
med Topelius. Man kunde tro att våren vore här; och
dock skulle man, om man det trodde, finna sig
högeligen bedragen. Ännu skall Svea jord svepa sig i
hvitt och nordan leka med flikarne af svepdrägten.
Men den efterlängtade våren låter endast skicka bud,
att han lefver, ehuru han tills vidare måste vistas på
annan grund. Man får ibland små anticipationer af
det kommande milda och ljufva för att kunna bära
det stränga allvaret af det närvarande. Det är
så naturens sed. Och mycket annorlunda tillgår det
väl icke heller i andens verld. Vår finnes der och
vinter, men också vinterdagar i våren och
vinterdagar, då snön smälter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
