Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Två föredrag - Narkissos-sagan och platonismen (1879)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Jag skulle tro, att den elden kan bränna så, att en och
annan för att undgå den, om det på sådant sätt läte sig
göra, skulle vilja gå genom det verkliga bålets eld.
En annan bild, som också icke uppstår för själen lika
naturnödvändigt som begäret efter mat och dryck,
utan som det behövs, någon bildning att få sikte på,
är det s. k. idealet. När dettas anlete varsnas i någon
av denna världens ädla och sköna företeelser, huru
sväller icke då vårt hjärta av en onämnbar längtan!
Är denna längtan mer fröjd eller mer smärta? Det
torde icke vara lätt att avgöra. Men vad som kan
avgöras är det, att när man en tid trodde sig hava
tvungit den ideala bilden att stanna på så nära håll,
att man mente sig kunna trycka honom till sitt bröst
och till sina läppar, och han just då sliter sig lös,
såsom det synes, för evigt — att den förnimmelsen,
som då uppstår, är det brännande kvalet, och att man
då kunde känna sig frestad att önska, att den stund
aldrig hade kommit, då anden första gången svävade
fram över själens djup och ur dess kaos framskapade
den, som det synes, bedrägliga ljusbild, vilken vi
nämna med idealets namn. Vid en sådan erfarenhet
av ett förlorat eller spillrat ideal, huru avundsvärd
framstod icke för oss den tid, då vårt enda bekymmer
var den alltför långa läxan, och då idealet kunde taga
gestalten av ganska åtkomliga föremål, t. ex. av ett
rodnande äpple. Hur lycklig den, vars ideal spillras
endast på det sättet, att han krossar det mellan
tänderna! Är icke detta ändå till slut den enda sanna
ideala tillägnelsen, och är icke den lugnt bligande
gödoxen vid sin fyllda krubba en skönare bild av Guds
försyn än mannen, som, hur mycket man än lägger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
