- Project Runeberg -  Skrifter / 2. Vittra skrifter. I. Tal, dikter m. m. /
18

(1920-1924) [MARC] Author: Pontus Wikner
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Två föredrag - Narkissos-sagan och platonismen (1879)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

härmed icke hade påträffat det oförgängliga; dels, om
man träffat ett oförgängligt, var det i alla fall icke
sådant, att denna världens mångskiftande rikedom av
ting och egenskaper därur kunde härledas. I
allmänhet vittnade dessa filosofers tankefoster om en barnslig
tanklöshet, eller åtminstone om en fantasiens
betänkliga övervikt över den nyktert rannsakande tanken.
Men ur denna fantasivärld hava tvenne idéer arbetat
sig upp, vilka var för sig påkalla en synnerlig
uppmärksamhet av den, som vill fortsätta arbetet i tankens
värld. Bägge innebära en förfärande ensidighet, men
bägge hava en icke obetydlig del i sanningen.

Den ena idéen är heraklitismens. Ingen har som
Efesiern Herakleitos haft sitt öga öppet för
förgängelsens makt. Tillvarelsen är enligt honom att likna vid
en flod, som med ständigt nya vågor berör varje
punkt av sin strand. Allt röres. Var finns nu det
eviga, ur vars djup all tillvarelse framväller? Det är
— säger Herakleitos — rörelsen själv. Att så svara
är en förtvivlans bekännelse: det finns intet annat
oförgängligt än förgängelsen, ingenting annat odödligt
än döden. En sådan tanke må väl en människa finna
gråtvärd; och sägnen förmäler, att Herakleitos
ständigt grät. I hans världsåskådning hade den
helleniske anden tagit gestalten av den Narkissos, som sörjde
däröver, att ständiga vindstötar krossade källans
spegel, så att den sköna bilden, vaggande hit och dit, fick
sina drag förvridna.

Narkissos hade ock en annan sorg: den sköna bilden
kunde han icke famna; så snart han det försökte,
sammanflöt den älskade gestalten med honom själv. För
kärlekens förnimmelse uppgår allt i den älskade: han

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Feb 1 20:27:22 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/wikner/2/0018.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free