Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Naturens förbannelse (1866) - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NATURENS FÖRBANNELSE
193
hans läppar. Richard satt mitt emot honom med en
halvrökt cigarr. Erhard gick av och an på golvet
med händerna på ryggen, och Hugo satt vid fönstret
med pannan lutad mot rutan och såg på regnbäckarne.
— Nå, filosof — sade Erhard och stannade framför
Georg — du ser?
— Ja, ofta mer än andra — svarade Georg —
åtminstone något klarare.
— Det är möjligt; men du ser, att Tan te Agatha —
— Gav dig rätt? Javisst, men jag gillar icke den
domstolen. Man skall aldrig, när man disputerar med
präster, vädja till kvinnornas avgörande, ty de giva
alltid prästerna rätt.
— Icke alltid — inföll Richard ■— min fästmö skrev
till mig häromdagen, att hon disputerat omkull gamle
pastor Orrgren angående solen, som stod stilla i
Aja-lons dal.
— Solen, som stod stilla i Gibeon, och månen i
Aja-lons dal — rättade Erhard.
— Man skall aldrig tala om fästmör — genmälte
pla-tonikern — de hava ingen annan sol än sin »hjärtans
kär»; och jag är säker, att om din fästmö varit
förlovad med pastor Orrgren, så hade solen för henne
stått stilla än i dag, och månen aldrig lämnat hennes
sida.
—• Filosof, jag utmanar dig! Min fästmö förlovad
med pastor Orrgren — det är en hädisk tanke.
— Gott, jag antager utmaningen och väljer vapen:
tankar.
— Du menar ord.
— Nej, tankar.
— Om vad?
13. — Wikner, I mänsklighetens livsfrågor. 1.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
