Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Naturens förbannelse (1866) - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NATURENS FÖRBANNELSE
207
— Naturligtvis levde han, annars hade han väl icke
kunnat skälla på dig eller känna någon tillgivenhet
för gossen.
— Alldeles; hundens tillgivenhet stod alltså i något
innerligt förhållande till hans liv. I vilket förhållande?
— Jag förstår dig icke.
— Jag menar, att du skulle säga mig, om t. ex.
hundens tillgivenhet var ett moment av hundens liv
eller icke; någonting som man måste taga med, om
man ville betrakta hundens liv i det hela, eller
någonting, som man icke behövde taga med?
— Förmodligen var tillgivenheten ett moment av
hundens liv.
— Visserligen; ty om du ville fullständigt måla hans
liv, men glömde att införa denna yttring av
tillgivenhet, så hade du borttagit ett moment av hans liv.
Nåväl, tror du, att det, som är moment av det hela,
äger den allmänna beskaffenhet, som tillhör det hela,
eller icke? Om det hela har den allmänna
beskaffenhet, eller alltigenom har den beskaffenhet att
vara av trä, månne icke även delen eller mbmentet
är av trä?
— Jo visst.
— Om nu hundens tillgivenhet var ett moment av
hans liv, tror du då icke, att hans tillgivenhet också
var liv eller levande?
— Jo, det tror jag.
— I vad förhållande står nu vidare hundens liv
till hans själ?
— Jag säger, att hundens själ är levande, alltså
torde väl livet vara någonting, som finnes såsom en
egenskap hos hundens själ.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
