Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Naturens förbannelse (1866) - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NATURENS FÖRBANNELSE 209
— Levande.
— Visserligen. Men om du skulle, hos den hund,
cm vilken vi talat, rycka undan själssubstansen, huru
skulle det då gå med livet, som var en för
själssubstansen tillkommen egenskap?
— Det skulle försvinna, då det icke längre hade
någon grund att därpå röra sig.
— Hundens liv är således liv endast i förening med
själssubstansen; annars är det — vad?
— Annars är det naturligtvis icke liv, icke levande.
— Och det icke-levande kalla vi dött; alltså utan
själssubstans är hundens liv någonting dött. Nu var,
såsom vi förut sågo, själssubstansen någonting dött.
Hundens liv är liv endast i förening med
själssubstansen, annars är det dött. Det resultat, till vilket vi
kommit, låter alltså angiva sig på följande sätt: livet
kan någon gång vara dött, därföre att det bara är liv
och icke fått någon tillsats av dött, men det blir
levande genom att fästas vid det döda. Är du nöjd
med detta resultat?
— Icke särdeles — svarade Erhard, leende.
Naturalisten och mystikern skrattade. Den förre
yttrade, vänd till Georg:
— Jag finner vår duell något besynnerlig.
Egentligen var det du och jag, som skulle slåss, och nu
utkämpas striden mellan dig och Erhard.
— Var lugn — svarade Georg — turen kommer nog
till dig. Den avgörande striden kommer säkert att stå
mellan oss. Fariséen behöver först en tillrättavisning;
du är en Sadducé, som nekar uppståndelsen, och får
därföre din vederläggning framdeles.
— Tackar så mycket, vad är då Hugo?
14. — Wikner, / mänsklighetens livsfrågor. I.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
