Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Naturens förbannelse (1866) - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
210
I MÄNSKLIGHETENS LIVSFRÅGOR
— Han är en oskyldig Essé, och kan skonas.
Alla fyra logo vid denna rollfördelning, men i
Hugos drömmande öga var det något, som blixtrade tiil.
— Men för att återgå till vårt ämne — återtog
Georg — erkänner Erhard, att vi kommit till ett
orimligt resultat?
— Det kan jag gärna erkänna — svarade Erhard.
— Och då vi kommo till detta orimliga resultat,
därföre att vi antogo en från livet skild själssubstans,
erkänner du, att det då måste vara orimligt att antaga
en dylik substans?
— Jag erkänner, att det är orimligt.
— Alltså finnes hos hunden, om vilken vi talade,
ingen från hans liv skild själssubstans. Någon sådan
kan därföre av hans själ icke kvarstå, när vi från hans
själ taga bort livet. Kvarstår någonting annat av hans
själ, när livet borttages?
- Nej.
— Naturligtvis icke, ty du menade, att hans själ
skulle utgöra sammansättningen av två elementer:
själssubstansen och livet. Nu finns det förra icke
till såsom något från det senare skilt, utan visar sig
vara blott ett oberättigat antagande. Vi stryka då
bort själssubstansen, och då står av hela själen
ingenting annat kvar än livet, eller med andra ord: själen
är ingenting annat än livet hos hunden, och livet är
ingenting annat än hans själ. De två namnen betyda
ett och samma. Är det ej sant och rätt?
— Jag kan ej neka det; men vart vill du vidare
komma?
— Det skall snart visa sig. Sade du icke för en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
