Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Naturens förbannelse (1866) - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NATURENS FÖRBANNELSE
215
gemensamt, och att de alltså, enligt det föregående,
icke ’tillsammans kunna bilda något helt.
— Jag måste medgiva det.
— Och således kunna ej heller ande och materia
tillsammans bilda det hela, som vi kallade hundens
själ?
— Visserligen.
— Hundens själ måste alltså, eftersom hon icke kan
vara både ande och materia, antingen vara ren ande,
eller ren materia, eller intetdera. Månne hundens själ
kan vara varken ande eller materia?
— Sannolikt icke; ty något som vore varken ande
eller materia känna vi icke till. Det var dessutom
förutsatt, att i henne skulle finnas någon materia.
— Alltså hon är antingen ren ande eller ren
materia. Det vill med andra ord säga: om hon är ande,
så är hon det hel och hållen, och o m hon är materia,
så är hon det hel och hållen. Nu har du förut
antagit, att hon är materia, åtminstone något. Alltså hon
är hel och hållen materia, hon är materia alltigenom.
— Nuväl, låt henne då vara alltigenom materia.
— Då äro alla momenterna av hans själ också
materia.
— Javäl.
— Men den tillgivenhet, om vilken vi nyss talade,
bevisades vara ett moment av hans själ. Vad följer
därav?
— Att hans tillgivenhet skulle vara en materia.
— Ja alldeles; och att hans tillgivenhet med all
materia skulle hava en viss storlek, längd, bredd och
tjocklek, samt en viss tyngd. Finner du det rimligt,
att man skulle kunna mäta tillgivenheten efter vikt?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
