Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Naturens förbannelse (1866) - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NATURENS FÖRBANNELSE
251
människorna, vare sig att denna godhet och denna
ondska kommit genom fritt val eller icke?
— Det erkänner jag.
— Och du erkänner, att människor funnits, som från
att vara ganska goda blivit mycket onda, och tvärtom?
— Det erkänner jag också.
— Nuväl, vilket anser du vara lyckligast: -att vara
god eller att vara ond?
— Att vara god.
— Du erkänner således, att man blir mindre lycklig,
d. v. s. olyckligare, när man från att vara god blir ond;
och ju mera ond, desto mera olycklig. Men om
olyckan växer i den mån ondskan växer, är då icke
ondskan en olycka?
— Visserligen.
— Äro icke alltså alla de varelser olyckliga, som äro
onda?
— Det äro de.
— Men de goda varelserna hava sin godhet av
nödvändighet eller slump; icke av frihet, som ej finnes.
Och om de icke äga någon frihet, kan det då ligga i
deras frihet att förbliva goda eller att icke förbliva
det?
— Naturligtvis icke.
— Det beror således alldeles icke på dem själva att
undvika att bliva onda; och då det att vara ond är
detsamma som att vara olycklig, så beror det alldeles
icke på dem själva att undvika olyckan. Olyckan kan
komma över dem i vilket ögonblick som heldst, och
de kunna icke lägga två strån i kors för att förekomma
henne. Vidare är det givet, att om det icke beror på
dem själva att vara goda eller att vara onda, så beror
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
