Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Naturens förbannelse (1866) - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NATURENS FÖRBANNELSE
253
r— Icke jag heller. Jag vet icke, huru den ärlige
man skulle vara beskaffad, som icke varje ögonblick
skulle känna sig olycklig, ifall han icke ägde någon
borgen för att han icke i morgon vore en ärelös
skurk. I samma mån som han för närvarande vore
ärlig, skulle tanken på denna möjlighet förefalla
honom olidlig. Och så skulle förhållandet bliva med
varje god människa, eller tror du ej det?
— Jo visserligen.
—- Men om sålunda de onda människorna alltjämnt
äro olyckliga genom sin ondska, och de goda
människorna alltjämnt äro olyckliga genom tanken därpå, att
de när som heldst kunna bliva mycket onda; äro då
icke alla människor nödvändigt olyckligå?
— Icke så alldeles nödvändigt; ty tanken på
möjligheten att bliva ond plågar naturligtvis endast de goda
människor, för vilka den finnes, d. v. s. dem, som veta,
att de icke kunna med sin fria verksamhet förekomma
den inbrytande ondskän.
— Det vill med andra ord säga, att endast de
människor kunna vara lyckliga, som sväva i den
villfarelsen, att de ännu äga en fri vilja, och att valet
mellan det onda och det goda beror på dem själva.
Men är icke det en ny olycka att kunna köpa sin lycka
endast genom en villfarelse?
— Jag måste erkänna det.
— Naturligtvis. Att endast villfarelse skulle kunna
ge lycka, sanning medföra olycka, det är i och för sig
en orimlighet. Till den kunna vi således icke taga vår
tillflykt. Åtminstone förblir den konsekvensen
orubbad, att för människorna icke finnes någon verklig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
